i söndags var det luciatåg i stallet.
jag fick vara julgran, sara var paket. vi såg nog rätt uppstoppade och dumma ut
jag fick hålla i busponny och sara gick bredvid (för hon hade inga armar och åh jag ville så gärna lägga krokben) och så vandrade vi in. jag höll papprena och ledde sången (ungefär bara jag och sara som sjöng)
bork var lite hungrig så han började käka på min granklädda arm. jag tänkte fine jag ger honom en liten gren att mumsa på. men ponnyn blir helgirig och sliter och biter i hela grejen (och armen)
vi börjar småfajtas mitt i ridhuset, jag bubblar sönder av skratt, sara med. snacka om att träffa tonerna helt orätt. sara utan armar kunde varken hålla ponny eller papper så jag fick stå ut me att göra bort mig inför hela ridhuset. sjunga fel vers och så fort vi blev tysta (svårt att garva o sjunga samtidigt) va alla andra tysta, eller så va dom kanske det hela tiden..

med ömsom skrattkrystade toner och ömsom smärtkrystade toner trixade vi oss igenom hela luciatåget

 

lika glupska båda två